SOm tre apor, fast mer mänskliga.

Det blir inga bilder idag. Jag vill helt enkelt börja med att säga det: INGA BILDER IDAG. Jag är bara för trött. Imorgon kanske :)


Vi har åter igen förflyttat oss, den här gången från Semporna till Kota Kinabalu med en natts mellanlandning i Sandakan. Vi har alltså åkt buss större delen av de senaste dagarna. Har vi berättat om busschaufförerna här? Ni vet de där idioterna som inte verkar förstå att man inte bör trycka gasen i botten när man kör ett fett åbäke till buss som väger tusen ton och vägen är en slingrig och smal bergsväg där räckena är ungefär tre äpplen höga. Vet ni hur högt tre äpplen är?! Som en jävla hobbit!! Kolla upp det, Tolkien beskrev dem faktiskt så. Så höga är alltså räckena, som om Frodo skulle kunna göra någonting åt en stor buss som lite för bråttom kommer in i en kurva och kör rakt in i honom? Räcket skulle inte ens kunna stoppa en jäkla pensionär på cykel ju! Ja, jag är nog lite elak men så är det jag som får hänga ut för stupet i varje kurva och se hur döden hoppfullt står där nere och väntar på mig. Men ack, han fick vänta lite till för vi överlevde hela vägen till Kota Kinabalu! Mwahahaha!

När jag ändå är sådär härligt bitter som bara jag kan vara på ett osmakligt men roligt sätt (självgod är jag också, vad har hänt?) så får jag berätta om vår båtresa till Mabul. Mabul, detta paradis för såväl dykare som snorklare. Vi såg verkligen fram emot det här och tyckte att pengarna vi betalat var väl spenderade för en tripp till paradiset! Synd bara att paradiset innebar cyklop och snorklar som läckte in vilket resulterade i att vi inte såg någonting när vi snorklade. En halvtimma spenderade vi på ön innan vi beslöt oss för att åka hem igen. Det var ju ingen idé när vi inte kunde njuta av allt underbart under ytan. Trots detta hann vi ändå se lite fina koraller och fiskar, sjöstjärnor och sånt där och en bit i mig undrade varför jag inte valde att inrikta mig mot marinbiologi ändå. Då, liksom varje gång kom jag snabbt på att jag ju har fobi för djupt vatten. Lyckat! Summa summarum var iallafall att utflyckten kunde varit bättre, men det var ändå kul att få åka lite båt trots att båten var skranglig och förarna var i typ tio-års-åldern (såg ut så iallafall) och körde som om de var med i GTA.

Nu är vi tillbaka i Kota Kinabalu som sagt. Vi räknar ner dagarna för hemfärd, både med sorg och en aning lättnad eftersom man saknar saker där hemma. Som mjuka katter. Och potatismos! Innan vi åker hem ska vi dock shoppa, shoppa, shoppa! Jag och Ida har längtat efter detta!


MikaelaSomÄrLiteMindreBitterNu ;)