Max skriver en kort summering av mycket.
Rubriken belyser det viktigaste, mer om det snart.

Vi är nu tillbaka i KK (Kota Kinabalu). På fastlandet är den stora staden KL (Kuala Lumpur) här heter den KK.
Det blev riktigt bra dagar i både Sandakan och Semporna. Sandakan fick jag dessutom besökt det förträffliga sjukhuset "Duchess Of Kent", där fick jag svara på frågor om massa saker, samt fick bekräftat att jag inte hade blindtarmsinflamation. Det var förmodligen vätskebrist i kombination med en elak magbakterie, men nu någon dryg vecka senare, är jag åter i perfekt form! :)
Jag har inte käkat mer skum mat heller. Om man nu inte räknar typ kycklingbrosk... men sånt får man väl räkna med. Micka och Ida köpte "snacks" för ett tag sedan dock. Det visade sig då vara jordnötter med anchovis. Eller snarare anchovis med någon liten jordnöt nedblandad i. Eftersom jag redan ätit "min del" av stekta småfiskar, så slängde vi påsen.
Någon man inte får missa om man åker hit är deras grymma avokado-juice. Det låter kanske inget vidare, men det är otroligt gott. Jag ska absolut göra några försök att få till bra avokado-juice när jag kommer hem. :)

I våra resor till och från Sandaka och Semporna har vi åkt buss. Mycket buss. Svängig, gunging, sladdande, trasig buss. Men det har gått bra. Det var dock en bussresa som reste sig över alla andra, det var bussresan som numera är känd under namnet "Mega Shark vs. Crocosaurus"!
Detta mästerverk visades på en av resorna, och undantaget att jag somnade någonstans mitt i filmen, var det ett guldkorn. Har man någon gång undrat vad som hände med Steve Urkle, så kan jag berätta att han numera har huvudrollen i Mega Shark vs. Crocosaurus.
För att nå en djupare förståelse för varför den enorma Hajen slåss mot den enorma "Crocosaurusen" har jag beslutat mig för att jag nog måste hitta filmen "Mega Shark vs. Giant Octopus" i någon videobutik innan jag åker hem.

Nu de sista dagarna ska vi ligga lågt och njuta av värmen och lite shopping.
Tyvärr är priserna här inte desamma som på Malaysiska fastlandet, allt är lite dyrare men helt klart fortfarande mycket billigare än hemma.

Ses den 26:e Sverige! (Förhoppningsvis med två nya filmer i resväskan. ;) )

Det blir inga bilder idag. Jag vill helt enkelt börja med att säga det: INGA BILDER IDAG. Jag är bara för trött. Imorgon kanske :)


Vi har åter igen förflyttat oss, den här gången från Semporna till Kota Kinabalu med en natts mellanlandning i Sandakan. Vi har alltså åkt buss större delen av de senaste dagarna. Har vi berättat om busschaufförerna här? Ni vet de där idioterna som inte verkar förstå att man inte bör trycka gasen i botten när man kör ett fett åbäke till buss som väger tusen ton och vägen är en slingrig och smal bergsväg där räckena är ungefär tre äpplen höga. Vet ni hur högt tre äpplen är?! Som en jävla hobbit!! Kolla upp det, Tolkien beskrev dem faktiskt så. Så höga är alltså räckena, som om Frodo skulle kunna göra någonting åt en stor buss som lite för bråttom kommer in i en kurva och kör rakt in i honom? Räcket skulle inte ens kunna stoppa en jäkla pensionär på cykel ju! Ja, jag är nog lite elak men så är det jag som får hänga ut för stupet i varje kurva och se hur döden hoppfullt står där nere och väntar på mig. Men ack, han fick vänta lite till för vi överlevde hela vägen till Kota Kinabalu! Mwahahaha!

När jag ändå är sådär härligt bitter som bara jag kan vara på ett osmakligt men roligt sätt (självgod är jag också, vad har hänt?) så får jag berätta om vår båtresa till Mabul. Mabul, detta paradis för såväl dykare som snorklare. Vi såg verkligen fram emot det här och tyckte att pengarna vi betalat var väl spenderade för en tripp till paradiset! Synd bara att paradiset innebar cyklop och snorklar som läckte in vilket resulterade i att vi inte såg någonting när vi snorklade. En halvtimma spenderade vi på ön innan vi beslöt oss för att åka hem igen. Det var ju ingen idé när vi inte kunde njuta av allt underbart under ytan. Trots detta hann vi ändå se lite fina koraller och fiskar, sjöstjärnor och sånt där och en bit i mig undrade varför jag inte valde att inrikta mig mot marinbiologi ändå. Då, liksom varje gång kom jag snabbt på att jag ju har fobi för djupt vatten. Lyckat! Summa summarum var iallafall att utflyckten kunde varit bättre, men det var ändå kul att få åka lite båt trots att båten var skranglig och förarna var i typ tio-års-åldern (såg ut så iallafall) och körde som om de var med i GTA.

Nu är vi tillbaka i Kota Kinabalu som sagt. Vi räknar ner dagarna för hemfärd, både med sorg och en aning lättnad eftersom man saknar saker där hemma. Som mjuka katter. Och potatismos! Innan vi åker hem ska vi dock shoppa, shoppa, shoppa! Jag och Ida har längtat efter detta!


MikaelaSomÄrLiteMindreBitterNu ;)

Imorgon ska vi åka till en ö som heter Mabul och snorkla. Den ön är den näst bästa här (efter Sipadan) för dykning och snorkling så det ser vi fram emot :)

Hoppas allt är bra där hemma!
/Ida

Efter två dagar på hotellrummet för att se till så Max kurerade sig ordentligt gav vi oss idag ut på äventyr. Vi tog en skumpig och varm taxi till Labuk Bay Proboscis Sanctuary (tror det hette så) för att kolla på Näsapor. Tog ett tag för oss att fatta att dessa proboscis som det talades om på Uncle Tan faktiskt var näsapor... men vår rumskamrat Will hade väldigt roligt åt vad de heter på svenska.
Sanctuaryt ligger en timma bort från Sandakan, omgivet av oljepalmsodling. Mitt i ingenstans ligger hus och skog fullproppade med stornästa apor! Fantastiskt!  När vi anlände var stället öde eftersom matningen av näsaporna inte skulle börja förän om 50 minuter. Vi beslöt oss för att gå upp till plattformen där de skulle matas ändå, och tur var det! Nedanför plattformen satt en stor flock med näsapor som nyfiket men något skrämda såg på oss. Uppe på "altanen" där vi satt sprang små (vad vi tror är) makaker runt och åt på långa, gröna bönor. Jättegott tydligen. En ur personalen lyckades även locka dit två näshornsfåglar som bjöds på banan. En hona och en hane. Honan var för rädd för att flyga ner, men hanen satt nöjt och kastade i sig banan bara ett par meter från där vi satt. Ganska snart började fler turister komma. När det var dags för matning rusade alla näsapor fram till maten som låg knappt fem meter från oss och satte sig i lugn och ro för att mumsa i sig. Häftigt att vara så nära dem utan att de faktiskt var direkt tama. Perfekt fototillfälle. Fascinerande så lika de är oss i uttryck :)










Efter en snabb lunch i Sandakan hoppade vi in i en ny taxi som tog oss till Puu Jih Shih buddhisttempel som låg beläget på en hög... kulle? Berg? Jäkligt högt upp iallafall där man fick utsikt lång ut över havet och över delar av staden. Templet var "asfräckt" för att citera Ida. Micka tycker det påminner om en draqshow. Får man säga så om ett tempel? Ärligt talat, går det att göra det mer pråligt med guld och glimmande saker? Men fint är det! Alla fina solkors överallt gör det hela ännu bättre, haha. För er som inte vet vad det är så googla... ni lär inte bli besvikna!
Medan vi stod där uppe kunde vi se hur mörka moln rullade in från havet. Muller började höras och blixtar började synas, så med Micka och Ida i spetsen hoppade vi in i taxin för att snabbt åka ner. Max tyckte inte alls att ovädret var lika obehagligt... han är bara för dum för att förstå tror Micka. Trots att regndroppar började falla ville vi ändå hinna med ett stopp på Japanese Memorial Park. Var kanske inte så spännande eftersom det visade sig vara ett monument bara... men nu har vi sett det! Hoppade över till Chinese Cemetery som var betydligt coolare, om man nu kan säga så om en kyrkogård. Maffigt med massvis av fina gravar iallafall! Stoppet blev dock kort då åskan fortsatte och mullren blev högre, därför ville vi hem fort som en häst i stormvinden (hahaha). När vi klev ur taxin utanför boendet öste regnet ner och vi blev alla dyngsura. Micka blev även sur över hur dyr taxin blev. Inte åka med honom igen... fast vi minns inte hur han såg ut. Han hade mörkt hår och mörkare hy va? Vi hittar honom nog...
Avslutade dagen med att tvätta kortbyxor i handfatet. Gick sådär, men blir nog bra :) Berätta inte för pojken i receptionen, sshhhhh!








Imorgon har vi hyrt en bil med chaufför som ska ta oss till Gomantong Caves. Mörker och fladdermusbajs - awesome!


Micka och Ida. Lite Max också.

Efter betydligt bättre sömn vaknade vi, något illaluktande och klibbiga av allt myggmedel som vi sprayat på oss dagen innan. Medan den "nya" gruppen var ute på morgontur i båten fick vi sovmorgon och kunde äta frukost i lugn och ro innan vi började rusa runt i hyddan för att packa ihop alla grejer som vi spritt ut. När det sedan var dags att åka hem stod personalen uppradade för att säga hejdå och det var med en smula vedmod som man gick ned för den långa trappan och satte sig i båten en sista gång. Så himla kul vi haft trots leriga skor och inga orangutanger! På väg tillbaka överraskades vi av en mindre regnskur. På med de snygga ponchona vi inhandlat på väg till lägret! Båtföraren drog på sig en svart sopsäck, vilket var nästan ännu snyggare än vad vi hade på oss. En skumpig och megalång bussresa senare var vi tillbaka på "basen" i Sepilok där vi fick lunch (har vi gjort annat än ätit? ;P). I väntan på taxi satt vi och såg på medan en liten (kanske 1,5 år?) malaysisk kille organiserade kinesiska flickors rullväskor som de lämnat vid incheckningsdisken. Mycket underhållande!



   
        Det gäller att vara snygg när regnet kommer! ;)    Omnomnom, lunch på basen innan hemfärd


Taxichauffören som körde oss "hem" till Sandakan var... skum. Ida och Micka blev äcklade över hans klagomål om att inte få röra vid kvinnor under Ramadan (som snart börjar), medan Max artigt skrattade åt hans konstiga skämt och besvärat vred på sig när chauffören tutade på en arabisk taxichaufför som körde intill iklädd... arabkläder? Ni vet såna där lakan med en ring på huvudet? Inte för att vara rasistisk alltså, men hur ska man beskriva liksom? Hur som haver, tillbaka på hotellet bjöd den urgulliga unge mannen oss på välkomstté IGEN :D


Idag, tre dagar senare har vi nog fortfarande inte riktigt släppt taget om Uncle Tan. Vi vill tillbaka. Det var värt varenda krona! Igår morse stötte vi på en britt vid frukosten som tyckte synd om oss för att vi betalade så mycket för vår djungelvistelse. Men vi är nog alla överens om att 1000:- är en liten summa för den upplevelsen som vi var med om. Trots "fireants", uteblivna orangutanger och värme - vi skulle betala summan igen för att få göra om allt! Får man möjligheten att göra någonting liknande ska man absolut ta chansen! Tror till och med Max tycker det, trots att han blev myrmat ;)


Ida och Micka


Ps. Max hälsar att jättekackerlackor inte hör hemma i vår dusch utan på gatan. "Den var två meter minst. Typ". Varför tror vi honom inte? Ds.

Efter en halvbra natts sömn och lite te och kaka åkte vi ut på en tiiiidig båttur på floden. Förhoppningarna var höga då det var sagt att detta var tiden då chansen att se orangutanger var som störst. Tyvärr såg inte vi några. Andra gruppen som var ute samtidigt gjorde det, men inte vi. Yey. Däremot fick vi se fina fåglar och makaker (...). Något besvikna möttes vi av en fantastisk frukostbuffé som höjde stämningen avsevärt! Efter frukosten var det dags att dra på sig djungel-outfiten bestående av gummistövlar (max använde tygskor eftersom han har så feta fötter), långbyxor och långärmad tröja för en 1,5 timma lång trekking. Guiden hade berättat att man sällan såg några djur under den här trekkingen då det redan blivit för varmt, men han utlovade insikt i sin kunskap om djungelns växter och dess användning, så trots värmen ville vi så klart med! Och varmt blev det! Har vi någonsin svettats så mycket?? Men även guiden tyckte det var ovanligt varmt vilket gjorde det mer okej för oss att klaga. Vi fick, som utlovat, lära oss om vad växter användes till, smaka på frukter och se diverse småkryp som dubbelfoting (kändes konstigt när den kröp på ens hand :3), larver, fjärilar, grodor och säkert annat vi glömt. Den första halvtimman var vi entusiastiska, men ganska snart började värmen bli för mycket och vi var alla oerhört lättade över när guiden åter igen tog oss ner till båten som väntade. Svalkande båtutflykt tillbaka till lägret!!




                                  Båtutflykt: Fågel<3


                          Trekking: Dubbelfoting!


                                  Trekking: Fjärilslarv


                                        På väg hem från trekking. Underbart!


Efter en lunch hade vi några timmars "free time". Vad passar bättre när man är ledig än att spela kort? Under vår lediga tid öppnade sig himlen och regnet öste ner medan åskan mullrade. Ganska snart vad det över, men luften kändes genast friskare. Efter ännu ett mål med te och kaka (mat led vi inte brist på) fick vi sätta oss i båten för ännu en svalkande båtutflykt. Den här gången fick vi se betydligt mer! Näsapor, näshornsfågel, utter, makaker (ja, nu också...), örnar, andra fåglar med mera. På väg tillbaka började det skymma och kolonierna av flygande hundar vaknade och flög ut i jakt på föda. Vilken syn när himlen fylldes av flera hundra flygande hundar! Ingen orangutang, men näsaporna var klart häftiga!




                                                    Båttur: Makaker


                                  Båttur: Näsapor


                                    Båttur: Näshornsfågel


                                  Båttur: Flygande hundar

Tillbaka i lägret fick vi ta del av kocken Lans kunskaper i en "cooking class with mr Lan". Vi fick se på medan Lan lagade till kvällens måltid medan andra i personalen stekte ett stort berg med kycklingvingar och fäsk (fisk för fan, aldrig sett Asterix?!). Kocken fixade en skål med ris garnerat med... någonting grönt, och gav den till Micka (wiiii I'm special!) eftersom hon var enda vegetarianen. Ida och Max tror kocken tyckte synd om henne. Micka känner sig bara speciell! Kocken var hur som helst duktig på att laga mat, även vegetariskt!
Kvällen avslutades med en "night trekking" i djungeln runtom campet. På med stövlar/tygskor sprayade med myggmedel (?), långbyxor och långarmat, ficklampa i högsta hugg och rejäla duschar med myggmedel and off we go! Samma guide som under tidigare trekking, vilket uppskattades! Vi hann inte ens utanför campet innan guiden (som vi döpt till mowgli) stack in handen i ett träd och drog ut en skorpion. Max vågade hålla i den, inte vi andra. Vidare fick vi se grodor, spindlar, sovande fåglar av olika slag och mygg. Max stiftade även bekantskap med "Fire ants" ("Woop", sa max. Okej, det gjorde han inte...). Vi hade fått höra att dom gjorde ont... det gjorde dom tydligen :/ Myggmedel på skorna fungerade alltså inte, vilken bluff! Bortsett detta var det jäkligt kul att traska runt i den mörka djungeln!



                               Cookingclass with Mr Lan

                               Nattrekking: Skorpion


                                    Nattrekking: Fågel :)

Tillbaka till lägret och sova inför morgondagen. Micka vaknade dock vid 3-tiden och behövde besöka damrummet (hahaha). Minns ni bilderna från lägret? Alla gångbroar? Vi hade superlångt till toan, så Micka drog med sig sin vapendragare Max som skydd mot eventuella "fire ants". Hellre honom än mig, tänkte Micka, och dom gillade ju uppenbarligen honom. Oh well, de överlevde båda två.

Sista delen imorgon, stay tuned! :D


Rolig händelse från idag (som ju inte var dag två Uncle Tan om ni inte förstod det... vi är ju tillbaka i Sandakan egentligen) var när vi efter lunchtid skulle gå tillbaka till boendet och Max plötsligt mådde riktigt illa (hans mage hade inte mått bra under förmiddagen heller) och till slut fick lägga sig ner på gatan snurrig, svettig, förvirrad och illamående med enorma magsmärtor. Okej, inte så roligt kanske... Men tack och lov fick vi hjälp av ett gäng fransmän som hjälpte oss att fixa vatten samt taxi, medan Ida sprang efter försäkringspapper och pass och Micka satt handlingsförlamad jämte Max. Nu vet vi hur akuten ser ut här i Sandakan. Inte så spännande som man kan tro, men väldigt trevlig personal och en bra läkare som trodde att det var vätskebrist och skickade hem oss igen med rekommendationen att Max skulle dricka mycket och få i sig vätskeersättning. Vi blev verkligen lättade över att det inte var någonting värre eftersom Micka och Ida genast börjat tänka på Malaria när Max sjönk ihop på gatan. Such a dramaqueen! Resten av dagen har det varit vila med mycket vatten och Arkiv X. Ida och micka ska strax ut och köpa yoghurt, vitt bröd (what else?) och kanske något annat pålägg än sylt eller honung.


Micka och Ida

Innan vi gav oss ut på resan var nog Uncle Tan det vi såg fram emot mest. Nu, dagen efter det att vi återvänt från vår vistelse i djungeln kan vi säga att det verkligen levde upp till våra förväntningar. Vi längtar redan tillbaka.

Dag ett startade med pannkaksfrukost och undanstuvning av de stora väskorna som lades i tryggt förvar på vårt hostel i Sandakan. Därefter tog vi taxi till Sepilok där Uncle Tan har sitt kontor/bas/incheckningsplats. Vi skrev in oss och fick sedan ta del av en buffé, som avbröts av ett jävla skyfall och åska som gjorde oss en aning oroliga. Åska när man åker båt... uhm. Men det slutade ganska snart, som alltid när det regnar här borta. Vi fick information om vår vistelse och sedan bar det av på en skumpig busstur till en liten konstig hamn (brygga med typ tre båtar intill), här fick vi sätta oss i mindre båtar som tog oss upp för den slingrande bruna floden. På vägen blev vi överlyckliga över att se makaker (ganska snart tröttnade vi eftersom dom finns i tusentals längs floden, "wohoow ännu en makak"), gibbon samt fåglar av alla dess slag.


                               Gibbon :)


Båtarna stannade till mitt ute i ingenstans vid en liten brygga och en livsfarlig brant trappa. Längst uppe stod Uncle Tan's personal och välkommnade oss. Wohow! Vi fick te och kakor, program över vistelsen (igen) och blev tilldelade hyddor. Vi fick dela med en supertrevlig britt vid namn William (heter inte alla britter det?).


                                          Bryggan och trappan upp till Uncle Tan



                                                Dining area samt fotbollsplanen



                                              Vår mysiga hydda ^^



                                                  En aning spartanskt, men mysigt :)



                                                      Det lite omoderna badrummet ;)



                                             Dining area



                                                Gångbroar förenade de olika ytorna i lägret


Därefter var det dags för en ordentlig middagsbuffé till tonerna av personalens gitarr/ukulelespelande, bordstrummande och sång ("I'm Yours", "Zombie", "Maria", "What's up?", Muse (!!!) och mer lokala låtar som vi inte förstod, men som uppskattades lika mycket. Detta följdes av vår första utflykt, en båttur på floden i mörkret! I skenet av en spotlight fick vi se djuren som vistades längs med flodens stränder. En morgontrött civet, en irriterad uggla (skulle inte du bli arg om någon lös dig i ögonen i en kvart?), sovande makaker och fåglar samt en liten och en större krokodil!


                                   Personalen spelar och sjunger under middagen :)



                                Liten krokodil som vi lyckades se under vår sena båttur!


Tillbaka i lägret var det dags för att sova i våra mysiga hyddor. Vi somnade alla trötta till ljudet av regnskogens alla småkryp, grodor, apor och fåglar som sjöng vaggvisa för oss.



Vi fortsätter med Part 2 imorgon. Nu ska vi ha lördagsmys med godis, chips och film för klockan är faktiskt 21.00 här :)


Micka och Ida

Igår besökte vi Sepilok Orang-utang rehabilitation center. Mysigt! Tyvärr hade de stängt av stora delar av centret för renovering så vi kunde endast gå runt i en liten liten del. Men vi hann i tid för matningen kl 10 så en urangutangmamma med bebis fick vi sett samt en annan nyfiken ung orangutang som dock aldrig vågade ta sig upp på plattformen för att äta. Fick även sett en megaspindel till Idas skräckblandade förtjusning.
Taxiresan var ett kapitel för sig och med tanke på hur jävla snabbt chauffören körde är vi glada att vi lever!



                          Mamma med unge på matnings-plattformen :)



                           Stor som hela min hand! Oh my!



                           Världens sötaste lilla krabat. Ser ut som en pokémon! :D


Idag bär det av till Uncle Tans jungel-camp i tre dagar. Kommer hem igen på fredag efter lunch någon gång. på grund av detta kommer vi alltså inte skriva speciellt mycket vare sig här eller på facebook, men förhoppningsvis kommer vi tillbaka med fantastiska historier och underskönt bildmaterial! :D

Och malariaprofylaxet gör att jag mått konstant illa i tolv timmar nu. Mycket skönt. Nej. Kul att åka på båtutflykter och grejer med ständigt illamående. Oh well, no complaining!


Micka

Jag känner mig lite som Natsu i FairyTail (google is your friend) när jag bäst och starkast hoppar på bussen för att tre minuter senare sjunka ner i stolen redo att visa upp allt det du ätit det senaste dygnet. Jag visste inte ens att min åksjuka var tillbaka, den försvann ju och var borta i flera år! varför ska den återkomma när jag är ute och reser? Tack.

Vi tog en stor buss fullproppad av lokalbefolkning och en och annan viting och åkte genom ett stundtals underskönt stundtals sönderskövlat och kargt Sabah. Världens sötaste ungar i sätet framför roade sig med att titta bak på mig och drog snabbt sig tillbaka när jag stirrade tillbaka på dem med ett leende. Någonting positivt med resan. Väl framme i ett spännande och sorlande Sandakan insåg vi varför det hostel som vi försökt kontakta via mail inte svarat: dom har bytt namn och mailadress... kunde dom inte berättat det på hemsidan? Men rum hade dom, och helt okej är det!
Sandakan är... fint? Det är underbart med friska vindar från havet när man sitter på en resturang och äter, men man undrar om ungdomarna inte borde ha nått vettigare för sig än att stirra på en. Ja, jag är blond. Ja, jag har rosa i håret. Ja, jag är turist. Jag vet! :P




                        Så som Sabah borde se ut...




                            Så Sabah ser ut på många håll...




                  Välkomstdrink (té) samt friterade bananer när vi anlände till nya boendet i Sandakan. Snällt :)


För övrigt så uppskattar vi era kommentarer! Man känner sig inte så långt borta då :3
Kommentera mera!


Skrev inget om igår heller så drar bara snabb info. Igår var det söndag och varje söndag förvandlas gatan vi bor på till en marknad! Wohoooow! Vi lärde Ida att pruta genom att få ner priset på två par glasögon var! Om någon vill ha någonting så säg till, vi kanske kan fixa det ;)



                              Jalan Gaya en söndag :D




                             Night Market, full av matstånd ^^




                           Vårt rum förresten :)




                               Och ja... en bild :P



Mikaela/Micka/Mickis/VadDuNuVillKallaMig

Igår beslöt vi oss för att ta en minibuss till Mt Kinabalu national park. Med livsfarliga slingrande vägar och galna bilister var färden lång och full av fruktan, men även med en smula nöje. Ida var klart den som var räddast! ;) 2,5 timmas färd senare hoppade vi av vid entrén till parken. Belägen nästan 1,5 kilometer över havet var klimatet svalt och skönt. På gränsen till kyligt enligt Micka. Det 4000 meter höga berget skapade en majestätisk omgivning att vandra omkring i, och vi släpade oss runt på de skogsbeklädda sluttningarna i ett par timmar samt besökte den något tråkiga botaniska trädgården innan vi beslöt att det räckte.
Vackra vyer med fantastiska växter och högljudda insekter skapade verkligen en underbar miljö som var värd varenda sekund av den livsfarliga bussfärden dit och hem!




                            Världens vackraste vy? Moln kring topparna på Mt Kinabalu.




                             Max är lång... men berget är några huvuden högre :3




                          Klädda för klättring... eller?




                         Beauty ^^




                      Som skogen hemma, fast helt annorlunda. Vadå, bananer finns väll i svenska skogen?




                        Rafflesia, världens största blomma. Tyvärr ingen äkta, men ändå :P



Idag beslöt vi att ta sovmorgon för första gången (Micka som vant sig vid att gå upp tidigt satt och löste suduko i två timmar i väntan på de andra), och åt en kulinarisk frukost bestående av orostat rostbröd som inte kunde bli ljusare samt honung på. Till detta dracks rumstempererat vatten. Mums!
Vi tyckte att det var dags att lära oss om Sabahs historia och kultur och därför begav vi oss till Sabah Museum. Bland färggranna klädnader, trasiga lergods, tandliknande vapen och uppstoppade havssköldpaddor vandrade vi runt en bra stund och försökte insupa så mycket som möjligt. Ibland kände man sig nästan som en del av utställningen när en flock koreaner gick förbi och vred hela kroppen ur led för att få en glimt av oss vitingar. Sen fanns där ju huvudjägarna också. Inte levande så klart, men en hel avdelning om de bestialiska monstren till människor som roade sig med att hugga av huvuden på folk och hänga dem ovanför dörren. Nej, skämt åsido så verkade dom ändå som ganska normala människor förutom det där med huvudena då. Att ta ett huvud som hämnd för att din kompis blivit dödad och kompensationen du fick inte var tillräckligt är lite konstigt. Ännu konstigare var männen som skulle visa sin skicklighet och manlighet inför en kvinna genom att ta ett huvud. Häftigt. Lite som i västvärlden... fast ändå inte :)



               Människohuvud taget av headhunter.




                Ida and the head hunters                                 Micka och Max gräver efter arkeologiska fynd...



Efter muséebesöket blev det en lyxig lunch på dyrt café bestående av pommes, vårrullar, sandwich samt kaffe/iskall chokladdrink. Låter kanske inte så lyxigt, men med en knorrande mage, stekande sol samt en minimal budget var detta himmelskt. The occasion? Mickas kandidatexamen har blivit godkänd - det måste firas hela dagen lång så ikväll ska vi äta det mest malaysiska man kan tänka sig: pasta! :D



Cya!
Ida och Micka

Nu skriver jag. Max!

Idag har det varit lugnt. Micka och Ida oroar sig över skumma grejer.
T.ex. vad det är de beställer när vi går på mystiska halall-godkända matställen. De fick i sig lite "Black Mushrooms" med lite ris, men själv var jag lite mer äventyrlig! Jag pekade på något med massa okända ord i namnet och fick mig en prima måltid! Kryddigt ris med massa små stekta akvarie-fiskar iblandat. De såg ut som de små fiskarna man kan köpa i djuraffärerna i Varberg. De smakade inte så mycket, men det knastrade härligt när man försökte tugga sönder dem.

Detta verkar bara stärka Mickas åsikt om att hon vill veta vad hon beställer. Det verkar inte vara specielt stor sannorlikhet att man får vegetariskt om man bara pekar på lite slump. :)

Jag har även skaffat mig en grym bränna!

Det är rött, och lite brunt uppepå axlarna. Sen övergår det till rosa en bit ner på axeln, för att övergå till vitt med massa härliga röda prickar! Det svider också.
Nästa gång vi ska bada får jag smörja mig med zink-pasta över hela kroppen. Men då finns ju en risk att alla andra blir sura över att jag bländar alla på stranden!

Det börjar nästan bli lite tröttsamt att alla tror att jag är Micka och Idas pappa... Jag får väl raka mig så kanske de tar mig för 25 istället.

 

Imorgon ska vi titta på berg. Känns spännande!
Jag har dessutom inhandlat en hel påse med "jelly-cones" så det kommer garanterat bli i allafall en lyckad bussresa! ;)

 

Igår käkade vi på nattmarknaden, vilket var en riktigt bra upplevelse. Små resturanger som byggs upp strax före solen går ner. Vi valde själva ut en bra fisk av okänd-sort som såg "god" ut, och fick den tillagad enligt önskemål. Lite färskpressad citron-juice till det och det blev bland det godaste vi ätit.

På vägen hem fick vi även se lite action då en av råttorna valde att hoppa ner i fel hål i trotoaren. Råttan som gick fel var "normal-rått-storlek" och råttan som skuttade upp och berättade att "lill-råttan" gått fel var stor som en liten katt. (Katterna här är nog nästan mindre än råttorna.)

 

 

Nu fick jag precis tipset "Skriv inte för mycket, då orkar ingen läsa."...

Gonatt! /Max

Jag har egentligen inte så mycket att säga, utan lägger mest upp bilder. Ida har ju beskrivit dagen tror jag, med snorklande och så. På plussidan var att jag såg en rocka och en stor mussla! På minussidan så brände jag mig på varenda jäkla lilla manet som fanns i havet.



                     Ett par nyanser ljusare än sanden, men vi ska nog hinna få lite färg innan hemresan!




                       Pulau Sapi. Antar att detta ska föreställa en paradisö. Men jag gillar inte sand...




                       Självklart måste man ta ett obligatoriskt hoppa-på-stranden-kort. I ny tappning ;)




                     Försökte ta en bra bild på Kota Kinabalu från havet, men båtföraren körde galet fort
                     så hade svårt att ta kort när jag var tvungen att hålla i mig för att inte trilla överbord.




Klockan är 22.33. Ida och Max sover redan. Jag är inte trött, jag vill inte sova. Sitter och längtar hem en aning, antagligen för att jag känner mig så ensam i mörkret. Men det blir nog bra så snart det ljusnar, sover bort känslan.


Mikaela.

Just nu sitter vi på rummet och vilar lite, ska strax ut och äta tror jag. Men tänkte bara dela med mig om vad jag tycker än så länge ^^
Eftersom jag aldrig varit på någon liknande resa så visste jag ju inte riktigt vad som väntade oss, men jag kan ju säga att allt varit över förväntan än så länge! Jag gillar verkligen folket här borta. Alla har varit så trevliga och väldigt hjälpsamma! Efter allt som hände med flygningen och väskorna så blev jag väldigt positivt överraskad över hur mycket hjälp vi fick. Det enda jag tycker är lite ohyfsat är att folk glor lite väl mycket ibland, men jag förstår ju att de kanske inte är vana vid att se västerlänningar. Det är väl också en vanesak kanske ^^ Men jag kommer aldrig att sluta skratta åt att folk tror att Max är våran pappa! Det var en som frågade det idag också, haha!

Staden är jättefin, inte alls som jag tänkt mig utan mycket "gulligare". Vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag trodde nog att den skulla vara lite större och lite modernare, men jag är faktiskt glad att jag hade fel ^^ Det är mysigt att gå längs gatorna och bara andas in allt som finns här.

Naturen har vi inte sett sådär jättemycket utav ännu. Vi har sett lite idag då vi åkte ut till ett par öar, men det var mest för snorkling och bad så vi såg inte så mycket av skogarna som låg runtom. Men det kommer om några dagar då det är dags för djungel och orangutangcenter, det ser jag fram emot väldigt mycket!

Nu kommer jag inte på så mycket mer att skriva för tillfället men jag tror att Micka kommer fylla i med bilder och text från dagens båtturer :)

Och förlåt mamma men jag lyckades bränna mig ganska rejält trots mängder med solskyddsfaktor! ;)

Hoppas ni har det bra där hemma och att solen kommer till er snart!

/ Ida

Klockan är 17.00. Kota Kinabalu är varmt! Inget klagomål utan mer ett konstaterande.
Vi ligger på rummet totalt utslagna efter två intensiva men roliga dygn.

Flygresan hit gick bra. Eller ja, bra och bra. Första delen mellan Köpenhamn och Doha gick smärtfritt och fortfarande satt spänningen över att få vara i luften kvar. Dock så var ju detta endast första sträckan, och direkt efter att vi bordat det andra planet som skulle ta oss mot Kuala Lumpur insåg vi att det skulle bli problem. Flyget blev en timma försenat och kunde inte ta igen tiden. I Kuala Lumpur skulle vi enligt planen haft ca 1,5 timma på oss att checka ut och checka in igen för att hoppa på planet mot Kota Kinabalu, men med förseningen blev detta omöjligt och vi var säkra på att vi skulle missa planet. Men så räknade vi inte med det fantastiska malaysiska folket och deras service! När vårt flygplan anlände till Kuala Lumpur ropade personalen ut i högtalarna på planet att passagerarna mot Kota Kinabalu skulle gå av först, och vi möttes upp av en kvinnlig personal som vi följde efter. Vi fick våra boarding pass direkt utan att behöva checka in. Hon i sin tur skickade oss vidare med en man som tvingade oss att springa genom hela flygplatsen (som på film!!). Med andan i halsen (tur att vi är så himla vältränade...) lyckades vi ta oss ombord på planet samtidigt som våra namn ropades upp i flygplatsens högtalare där de påpekade att vi var sena till vårt plan. Men med hann vi! Fantastisk personal på både vårt tidigare flyg (världens sötaste flygvärd fick vi också. Synd att han inte fick följa med hem...) och de på Kuala Lumpurs flygplats! Hoppas dom förstod vår enorma tacksamhet :)
Tyvärr hann inte vårat bagage med planet, så vi fick ordna så att de skulle skjutsas till vårt boende senare under kvällen.

Trötta men nöjda hoppade vi in i en taxi som tog oss till boendet. Kanske inte ser mycket ut för världen, men det är billigt och mysigt. Efter en snabb runda till ett litet närlivs för införskaffning av nödvändigheter (chokladmjökl, chips och burknudlar, öhm... viktigt!) så slocknade vi ganska snabbt på rummet till den undersköna karaeoke-sången som ekade genom hela staden. Underbart!

Idag har vi strosat runt i affärer, ätit, bokat båttur för imorgon av en man med en och en halv tand, ätit, druckit mängder av vatten (sa vi att det är varmt?), ätit, köpt myggmedel och flip-flop. Snart är det dags att äta igen eftersom magen åter igen skriker efter mat (ni som har svårt för att äta pga värme - vafan?! vi äter konstant. Punkt). Imorgon blir det som sagt båttur. Ser fram emot den trevliga tandlöse snubben igen (han var faktiskt trevlig) samt bad, bad, mat och snorkling. Och bad. Hur går det i Sverige, har ni badväder ännu? Just det! Sa vi att vi ska bada imorgon? ;) Och att här är varmt? ;)

                                   Bleka och glada. Nej, vi får inte alls många kommentarer om våra hår... ;)

                       Ida köpte flipflop i en galleria. En kvinna där frågade om Max var vår pappa, hahahaha!
                       Detta har inget med bilden att göra, men är kul. På bilden sitter max på café ^^

                                  Omnomnom, lime juice :D


Selamat jalan.
Micka och Ida (Max sover, men han hälsar nog ändå)

Nio timmar kvar innan tåget mot Köpenhamn rullar ut från perrongen. Lägenheten är i kaos. Jag vet inte vad som hänt, jag brukar vara så organiserad men med nio timmar kvar är allt ännu inte packat och lägenheten är ännu inte iordning.
Men - nio timmar kvar. Nio! Jag minns när jag och Ida fnissade hysteriskt åt att nedräkningen gick förbi hundra dagar. Det känns som en evighet sedan men samtidigt som igår. Nu är det äntligen dags. Borneo. Jag har väntat på att få åka i så många år. Imorgon reser vi. Behöver jag säga att jag är fruktansvärt nervös men förväntansfull? :)


Mikaela.